Vad händer om påven dör?

6 mars 2025

Påven är gammal. Faktum är att han är den äldsta påve som utövat ämbetet sedan Leo XIII (1878-1903).

Leo som fortfarande vid nittio års ålder ledde konsistorier och besvarade de biskopar som kommit på Ad Limina-besök och beklagat att de inte skulle få glädjen att se påven igen med orden ”Jasså, är biskopen månne sjuk?”

Leo XIII styrde kyrkan med järnhand till slutet. I motsats till den nuvarande påven var han en autokrat som aldrig lät någon sitta i sin närvaro och förväntade sig att man knäböjde och kysste hans ring. Till och med om moderniteteten telefon användes förväntades det att personen på andra sidan knäböjde. Leo XIII yttrade aldrig ett ord till sin kusk/chaufför fast denne hade tjänat honom genom nästan alla de tjugofem år som han var påve.

Franciskus har ofta uttryckt att han inte känner sin bekväm med ämbetets mer symboliska, monarkiska sida och att han helst skulle ville avskaffa ståten om han kunde. I motsats till Benedikt XVI så använder han sig inte av de traditionella handsydda röda påveskorna, den klassiskt röda camauron eller någon form av capa magna – det långa släp som kardinaler och påvar fordom bar för sina respektive ämbetens glans och ära.

Men den monarkiska ståten har faktiskt varit värre. Det var Paulus VI som avskaffade adelsgardet, den s k svarta adelns egna kompani bestående av en rad högättade herrar som omgav påven iklädda svarta kläder och vita pipkragar av samma typ som danska präster fortfarande använder.  De strutsfjäderbeklädda tingestar kallade flabellum som bars i processionen när påven bars genom menigheten på sin sedia gestatoria försvann i samma veva.³  De hade för länge sedan slutat fylla den funktion som de ursprungligen fyllt, nämligen som enorma solfjädrar eller flugavstötare – man hade särskilda korgossar avdelade för att se till att flugorna inte hamnade i nattvardsvinet. Sedan dess har Sedia Gestatoria pensionerats tillsammans med flabellum, adelsgardet och den påvliga kröningen. Paulus VI var den siste påve som kröntes med den klassiska triregnum-tiaran. Efter sin kröning sålde Paulus VI nämligen tiaran som numera finns för beskådan i New York. Pengarna skänkte påven till fattigvården. När Johannes Paulus I skulle krönas beslöt han att han inte skulle krönas med tiara utan endast ta emot ett särskilt pallium som ett tecken på sitt ämbete och så har det varit sedan dess.

Vad händer då om och när Franciskus avlider? Först inleds de s k novemdiales – nio dagar av sorg där nio olika prelater håller mässa över den avlidne påvens själ. Endast de sista brukar enligt traditionen hållas av kardinaler, men med tanke på att kardinalerna idag är fler än de någonsin varit skulle jag tro att de här mässorna bara firas av kardinaler. I fordom har de här mässorna använts lite som en sorts valkampanjer inför stundande konklav. Ofta har kandidaterna då understrukit sin kärlek till den döde – även om man med säkerhet vet att t.ex. kardinal Siris oration över Johannes Paulus I helt klart var ett spel för gallerierna. Siri var ultrakonservativ och var beredd att säga vad som helst för att bli vald och ”ställa saker och ting till rätta”. Han gjorde dock misstaget att uttrycka sina egentliga åsikter – därtill under rätt otrevliga former, i en intervju som han trodde skulle publiceras först efter konklaven startat. Hans attityd mot journalisten bidrog dock till att denne publicerade intervjun i förtid så att alla elektorer kunde ta del av den och läsa hur han skrävlade om hur han skulle återställa allt till tiden före det andra vatikankonciliet och vilken skada han ansåg att Johannes XXIII och Paulus VI gjort. Bland annat. Det finns en mytbildning kring kardinal Siri. Det påstås nämligen att han blev vald till påve både 1963 och 1978 men att etablissemanget stoppade det hela. I själva verket var Siri så konservativ att det inte fanns i hans varelse att ifrågasätta en konklav så länge som reglerna efterföljdes. Hade han blivit vald och stoppats hade världen fått höra det, för någon tystlåten och timid prelat var han inte.

Det är det allmänna kongregationen, bestående av samtliga kardinaler som är tillstädes i Rom, som bestämmer när konklaven ska inledas. Konklaven bör inledas inom femton till tjugo dagar från dödsfallet. Alla kardinaler får delta i kongregationens arbete. I och med en påves död så upphör automatiskt alla högre befattningshavares tjänster.  Undantaget är penitarien och camerlengon, vars uppgift är att leda arbetet med att planera konklaven samt att leda kyrkans dagliga verksamhet. Varken kongregationen eller camerlengon får ta beslut som under normala omständigheter skulle tas av en påve. Dessa beslut bordläggs tills en ny påve är vald. De får heller inte på något sätt upphäva ett beslut som är taget av en påve.

Alla kardinaler får delta i den allmänna kongregationens arbete – de möts i allmänhet en gång om dagen under sedesvakansen och det är kardinalkollegiets dekanus – för närvarande den italienska kardinalen Giovanni Battista Re, 91 år gammal, som leder mötet.

Han och övriga kardinaler som är över 80 år gamla får dock inte rösta i en konklav.

Den kardinal som har till uppgift att läsa Habemus Papam-formeln kallas för protodiakon och är den mest seniore av kardinalsdiakonerna.² Det är för närvarande den franske kardinalen Dominique Mamberti.

Antalet elektorer överstiger för närvarande den gräns på 120 som definierades av Paulus VI och bekräftades av Johannes Paulus II i hans konklavbestämmelse som med vissa modifikationer fortfarande gäller. Det är möjligt att Franciskus ändrat den gränsen i ett tillägg till de bestämmelserna (Universi Dominici Gregis).

Idag bor alla elektorer i det särskilda pilgrimshotell som byggdes intill Peterskyrkan, förr trängdes de i små tillfälliga träbås som byggdes i det Sixtinska kapellet, ehuru man i senare tider skapade plats i de olika kontor och lägenheter som finns i direkt anslutning till det Sixtinska kapellet. Kardinal Paccelli kunde t ex bo kvar i sin tjänstebostad under konklaven 1939, den som valde honom till påve Pius XII.

För att en påve ska bli vald krävs det kvalificerad majoritet, dvs två tredjedelars majoritet för en kandidat – ibland två tredjedelars majoritet plus en – utifall en kandidat skulle ha röstat på sig själv – något som i och för sig inte skett i modern tid, men både Benedikt XV och Paulus VI tvingades utstå att man kontrollerade deras röster innan de kunde acceptera valet och ta sig ett påvenamn.

Den första dagen har två omröstningar, därefter sker fyra omröstningar per dag tills en påve blivit vald.

När en kvalificerad majoritet uppnåtts så meddelar kardinalsdekanus – eller den kardinalelektor som har högst rank, att ett val skett genom att uttala dennes namn och ”electus” – vald. Sedan reser sig den kardinalsbiskop, kardinalspräst och kardinalsdiakon som har högst rang och ställer sig framför den valdes plats, och den kardinalbiskop som har högst rang frågar i enlighet med en särskild formel om vederbörande accepterar valet.⁴ Om svaret blir jakande (och det har det blivit sedan sjuttonhundratalet) så fortsätter dekanus genom att fråga under vilket namn som den valde i fortsättningen vill bli känd.

Det finns lite inofficiella regler kring vilka namn en påve kan ta. Den första är att namnet Peter/Petrus inte kan användas. Det namnet tillhör aposteln alena. Den andra regeln är att vissa påvenamn anses vara olämpliga. Bland dessa namn finns Marcus (som förknippas med Venedig) och Formosus (som betyder ’bildskön’ och användes av den påve som efter sin död var offer för den sk kadaversynoden).⁵ Vissa namn används inte då tidigare påvar med dessa namn idag är kontroversiella, t ex Pius och Alexander.

Andra namn är godkända, men förknippas med en viss teologisk hållning. Gregorius anses t ex. tyda på en mer konservativ hållning (efter den ultrakonservative Gregorius XVI), Leo blandar en konservativ dogmatisk hållning kombinerad med en mer liberal social politik och Johannes Paulus innebär en konservativ dogmatisk hållning i största allmänhet. Det är också ett par stora skor att fylla med det namnet vilket förmodligen gör att det lär dröja innan någon kallar sig Johannes Paulus III. Men vem vet.

Kandidater? Vi vet vilka som inte väljs. Kardinal Ratmond Burke är kollegiets mest kände konservativa traditionalist och kommer därtill från en nation som är ledande i världspolitiken. Det kommer inte att bli någon amerikansk påve och inte en så traditionalistisk sådan heller. Detta gör också att de flesta av de afrikanska kardinalerna är ovalbara. Peter Turkson, jämgammal med Burke, med många år i kurian bakom sig kan vara ett alternativ men han har ett för litet stöd och anses förmodligen vara för gammal.

Christoph Schönborn brukar ofta nämnas, men han har passerat 80 år och det har aldrig hänt i modern tid att en person som inte själv är närvarande i konklaven väljs.

Av de italienska kardinalerna är det tre som kan vara tänkbara vinnare:

Pierbattista Pizzaballa (han heter faktiskt så). Latinsk patriark av Jerusalem, franciskan, som har seglat upp som en favorit på många håll på grund av hans milda sätt och diplomatiska förmåga.

Detsamma kan sägas om den ständigt småleende ordföranden för italienska biskopskonferensen Matteo Maria Zuppi vars diplomatiska talanger och förmåga att göra sig omtyckt definitivt gör honom ”papabile” (påvematerial).

Slutligen har vi den nuvarande kardinalstatssekreteraren, dvs Vatikanens statsminister och nummer två efter påven: Pietro Parolin. Parolin är kurians mest erfarne diplomat och arkitekten bakom Vatikanens utrikespolitik under påve Franciskus. Emellertid är det så att det är mycket ovanligt att man väljer en påve från denna post. Den senaste var Pius XII som valdes när andra världskriget stod för dörren 1939 och innan dess har bara Alexander VII och hans efterträdare Clemens IX lyckats med det och det var i slutet av 1600-talet.

En person som nämns ofta är den filippinske kardinal Tagle. Tagle är till sitt sätt och sin syn på religionen väldigt lik Franciskus. Han skyr det storvulna och lever enkelt. Som ärkebiskop av Manilla cyklade han helst runt i stan istället för att åka limousin och han levde ett ytterst simpelt liv. Emellertid visar historien oss att det är väldigt ovanligt att en konklav väljer en karbonkopia av den tidigare påven oavsett hur många av kardinalerna som tillsatts av just den påven. Man brukar satsa på något nytt.

Så vem som kommer ut på den yttre loggian i Peterskyrkan när den dagen kommer, kommer sannolikt att vara en kompromisskandidat mellan ett konservativt läger som ändå är tillräckligt stort att de kan hindra val av en allt för progressiv kandidat, och det liberala lägret. Och det, kan vara vem som helst som gjort ett intryck under de dagar kardinalerna varit inlåsta tillsammans. Det var trots allt precis det som hände vid den andra konklaven 1978 då den dittills okände Karol Wojtyla plötsligt valdes till påve.  Vem vet, kanske får världen upp ögonen för Anders Aborelius och hans förtjänster.

---

Fotnoter:

¹ Ordagrant ”på tröskeln”, dvs det besök en katolsk biskop är skyldig att göra till Rom för att redogöra för sitt förordnande inför påven

²  Annoncio vobis, Gaudium Magnam

Habemus papam
Eminentissimum ac reverendissimum Dominum,

Dominum [förnamn] Sanctae Romanae Ecclesiae Cardinalem [efternamn]

Qui siben imposuit [påvenamn]

³  Sedia gestatoria var den speciella processionsstol som påven bars omkring i.  Paulus avskaffade den, men den gjorde en kort återkomst under Johannes Paulus I, vars ben var så svullna att han hade problem att gå – han dog också efter endast 33 dagar som påve.

⁴ Det finns fyra kardinalsvärdigheter

Den lägsta är kardinaldiakonerna. Det är allmänhet tjänstemän i kurian eller diplomater som får denna rang.

Sedan kommer den vanligaste rangen, Kardinalprästen. Här hamnar de allra flesta som har en traditionell biskop- eller ärkebiskopstjänst.

Kardinalspatriarker är ledarna för de ortodoxa kyrkorna som är i union med den katolska kyrkan och erkänner påven som sitt överhuvud. Hit räknas t.ex. maroniter, malabariter och melkiter.

Kardinalsbiskopar är den förnämsta rangen under påvens egen. De är tio stycken och är oftast ledare för kurians dikasterier eller andra höga positioner i kurian. Kardinalstatssekreteraren – det ämbete som ungefär motsvarar en statsministers och är kurians högsta ämbete näst påven. Han är vanligtvis kardinalsbiskop – men inte nödvändigtvis dess dekanus.

Innan 2020 valde kardinalsbiskoparna – då sex stycken, själva sin dekanus, men för att bryta den konservative dekanen kardinal Sodanos makt lät Franciskus avsätta denne och bestämde att dekanen fick ett förordnande på max fem år. Efter Sodanos död har Franciskus åter låtit kardinalsbiskoparna ha ett större självbestämmande.

⁵ Kadaversynoden var den rättegång som påven Stefanus VI/VII höll över sin företrädare Formosus i januari 897. Formosus togs upp ur sin grav, kläddes i påvlig skrud och utsattes för en skenrättegång i Lateranbasilikan som slutade med att likets pek- och långfinger skars av och kroppen slängdes i Tibern. Som en konsekvens av detta tilltag blev Stefanus till slut avsatt och avrättad.

 

 

 

 

 

Tidigare blogginlägg:

---