Tittar på TV
31 januari 2025
Jag var ett ganska mesigt och oroligt barn. När jag förflyttades till Martinskolan – en Waldorfskola som fortfarande har sin varelse i ett rött tegelkomplex i Hökarängen, hände något. Det var meningen att Waldorf skulle vara den bästa lösningen för ett ”känsligt” och ”kreativt” barn, men vad lärarna i skolan tillämpade var en sorts likriktningsprincip där alla som avvek från vad som de ansåg som bra eller normal utvecklingskurva skulle rätta in sig i ledet och omformas. Man fick inte avvika, helt enkelt.
Men jag avvek och jag fick mycket negativ kritik för det. Min mamma fick ständiga samtal från vår fröken om hur mycket fel det var på mig och det var nog inte undra på att jag blev frustrerad och ägnade mig – för första och enda gången i mitt liv, åt att slå mina belackare i klassen på käften om andan föll på.
Orsaken till detta, sa fröken, var att jag såg för mycket TV. Vår fröken hade påverkats djupt av Frans Carlgrens böcker om TV:n som upphov till all världens ondska, och spottade ut förkortningen som en giftig orm spottar ut sitt gift. TV, alltid denna TV och jag var helt klart under denna djävulska uppfinnings kontroll.
Det var inte riktigt sant. Jo, jag såg på TV ibland, men det var inte någon särskilt prioriterad sysselsättning. Jag läste, ritade och var ute och på kvällen tittade jag på fem myror eller Hedvig och Ugglan om de råkade vara på, sen såg jag på nyheterna tillsammans med min familj – vilket var något som fröken inte kunde fördöma nog.
Men det var TV det här skulle handla om. Jag lämnade Waldorf och deras TV-besatthet i fjärde klass och sen var det inte hela världen om man råkade nämna i förbigående någon gång om man råkat se Liverpool lira på Tipsextra eller om man sett någon film.
Det fanns ju de här ankarna, som de kallades för att de förväntades ge tyngd och stadga åt sändningarna. De var utan undantag alla män.
För oss barn började det väl med en sådan som Bengt Fahlström. Fahlström hade en ganska ljus och förtroendegivande röst och han ledde också barnjournalen under en lång rad med år innan pensionen. Privat lär han ha varit svår att ha att göra med och han hade en lång rad relationer med företrädesvis polska kvinnor – varje gång jag såg att han uttalade sig om något i något ”hemma-hos”-reportage (såna var ganska vanliga på den tiden) var det en ny kvinna vid hans sida. Lite som Ingvar Oldsberg, där.
Såg man på tidig-kväll-TV så kunde man stifta bekantskap med Gunnar Arvidsson som kom på det där med Café-programmet. Men i hans fall var det som om tittaren satt i hans kök och tog del av högt och lågt. I ett hörn satt djurkännaren Bertil Wallin och i ett annat fanns ett band – ofta med klarinettisten Giovanni Jaconelli. Enkelt och populärt.
I de lite senare program kunde man höra Lasse Holmqvist. Holmqvist var en sådan där ”larger-than-life”- personlighet. Stor dominant och med en ledarstil där det pekades med hela handen. Han var lite före sin tid med kommersiell-TV och dog svårt skuldsatt. Han var ökänd för att inte hålla sig till de tider som programmen hade att förhålla sig till. Men han höll hov i ”Här är ditt liv” och gjorde det till en liten lek för oss barn (och säkert många) vuxna också, hur han skulle lura det tilltänkta offret. Någon gång slog det fel, som när han kidnappade en Tage Danielsson som precis avslöjat för sin familj att han var döende och ville tillbringa sin sista tid med dem. Men det kunde förvisso inte Lasse Holmqvist rå för.
I Rapport, som på den tiden sändes i tvåan, kunde man höra Bengt Öste. Öste förekom också i en rad fiskeprogram där hans pipa verkade fastklistrad i ena mungipan. Mot slutet av sin karriär visade han allt tydligare tecken på den demens som skulle bryta ut på allvar några år senare och han kom aldrig tillbaks till Rapport, fast han gärna hade velat hoppa in då och då när det behövdes.
I sportextra regerade Lars-Gunnar Björklund som introducerade tipsextra. Tipsextra är orsaken till att jag håller på Liverpool, ett lag som förekom ofta som huvudmatch. Det plingandet som indikerade att något lag gjort mål på någon annan arena relevant för tipskupongen, som vi hör på Viaplays sändningar, kommer från den här tiden. Ljudet är fortfarande detsamma. Vi såg Bo Hansson, Arne Hägerfors, Staffan Lindeborg och Jan Lorenzon med flera. Bo Hansson var en av de bästa fotbollskommentatorerna, Hägerfors var även han bra i fotboll men starkare i hockey.
För fredagkvällar vände man sig gärna till Lennart Svahn som ledde ett stort antal underhållningsprogram, han var även en hyfsad buktalare och för min generation så är John Blund en klassisk figur. Lennart Svahn blev ganska dålig på äldre dar och drabbades av mycket elände som hans sambo gick ut med efter hans död, i hopp om att på något sätt försöka få uppmärksamhet på ett problem när äldre vårdas hemma. Liggsår etc. Svahn var förmodligen den mest kända garderobsbögen i det offentliga Sverige, men han hade en gammal mamma som levde till hon blev 100 år som var mycket religiös. Så han gick aldrig ut med sin sexuella läggning – och varför skulle han det, det var väl ändå en privatsak?
Allt detta kom jag att tänka på apropå att Leif ”Loket” Olsson avlidit. Han blev stor efter jag vuxit upp, så jag har ingen särskild relation till honom som TV-personlighet. Men under hans tid var Bingolotto oerhört stort – TV-landskapet var mindre och jag misstänker att ingen idag levande TV-personlighet kommer att kunna få en lika stor genomslagskraft som honom bara genom att leda ett program.
Nuförtiden ser jag inte på TV. Jag blev lite förvånad när den nye TV-chefen Stjerne citerades (taget ur sitt sammanhang, som ofta är fallet) säga att hon skulle lägga ned TV2. Eller om det var ettan. Läste man intervjun så förstod man att det handlade om att hon inte trodde att det skulle finnas plats för två stycken ”live”-sända tv-kanaler i framtiden. Allt fler använder sig streamingtjänster där man kan se det tillgängliga innehållet när man vill. Och det är ju tveklöst så jag gör. Min gamla mamma, 86 år ung, är inrutad och slår sig alltid ned framför sin TV vid bestämda klockslag, ty så har hon alltid gjort. När de bytte kanalplatserna på Aktuellt och Rapport för några år sedan var det en ändring som hon hade svårt att vänja sig vid. Men 19:30 vet jag var jag har henne. Framför TV:n med hörlurarna på, numera med kanal 1 inställd, för det är där som nyheterna sänds nu förtiden.
Själv slår jag bara på SVT-play eller motsvarande tjänst när jag vill se nyheter, Antikrundan eller vad det nu kan handla om. Jag kunde nyligen konstatera att Martinskolan minsann har en datorsal nu, så saker och ting ändras minsann. Om min gamla fröken vet om det, vet jag ej. Men något säger mig att hon i likhet med drottning Victoria ”isn’t amused” om hon fortfarande är i livet.