Sport. Med åren har jag tappat intressen för det mesta vad sport anbelangar, med ett stort undantag: fotboll. Jag har varit Liverpoolfan sedan minst början av åttiotalet. Jag minns inte exakt när det hände, men det hade med Tipsextra att göra och fascinationen över ett lag som då var bäst i Europa – förmodligen i hela världen. Så jag fastnade med dem och dessa långhåriga, många gånger skäggbeprydda herrar som spelade fotboll på planer som idag skulle dömas ut direkt. Highbury – Arsenals gamla arena, var bucklig och lerig. Övriga arenor var inte bättre. Titta på planerna i vilket klipp på Youtube som helst och se att det var minst lika mycket gyttjebrottning som fotboll. Men jag älskade det och nu, över fyrtio år senare, så sitter jag och lider över mitt Liverpool som inte längre levererar. Ok, jag älskade uppenbarligen vår vinst mot ärkerivalen Man Utd, men den hade lika mycket att göra med Uniteds totala sammanbrott som vår förmåga att vinna andrabollar och ta de chanser vi fick.

Jag är givetvis ingen expert på något vis, men i min värld beror kräftgången på flera faktorer. En av dem är de andra lagen i ligan har insett var Liverpools stora svaghet ligger. Det höga presspelet kräver att mittfältare och samtliga backar ska falla tillbaka när vi förlorar bollinnehavet. Mittfältet har i nuläget inte snabbheten som krävs för att täcka ytan framför backarna snabbt nog och ytterbackarna har problem med genomskärande passningar på båda kanterna, och i synnerhet på Alexander-Arnolds kant. Alexander-Arnold har kapaciteten att vara Premier Leagues bästa offensiva ytterback, men försvarsmässigt är han ganska medelmåttig och snabba spelare som Son eller Kyle Walker springer lätt förbi honom.
Ingen är mer medveten om detta än han själv och jag ser tecken på att han tränar hårt på det här, så det kommer nog att bli bättre framgent. Mittfältet är en annan sak. Det finns mycket talang där, spelare som inte nått sin kapacitet riktigt än. Harvey Elliott visar redan tecken på att han kommer att utvecklas till en världsspelare och Curtis Jones har kapaciteten att åtminstone bli en bra Premier League-mittfältare. Carvalho står vid ett vägskäl. Kanske har han nått en platå i sin utveckling och att det är därför vi inte ser honom i elvan så mycket längre. Men han har potential – frågan är om Liverpool är rätt lag för honom, för en spelare kan vara bra, till och med mycket bra, men lagets spelstil passar dem inte. Keita är en spelare som inte är rätt för Liverpool – han kommer förmodligen att göra stort intryck i de tyska, italienska eller franska ligorna eller i ett lag med annat spelsystem i Premier League. Thiago har gått förbi sin topp som spelare och är väldigt skadebenägen. Ingen ifrågasätter hans spelsinne, men han har problem med tempo och för varje genial passning han levererar, blir två eller fler felpassar.
Hendersons största tillgång är hans ledarskap. Inte heller han är tillräckligt snabb längre och Fabinho tycks ha tappat en hel del sedan han fick barn och andra prioriteringar. Den saken kan dock ändras, för han har nog rätt många år kvar i sig med spel på högstanivå. James Milner är, i likhet med Henderson, mest en tillgång som ledare och främst på sidan av planen. Konditionen är sannolikt den bästa i hela truppen, men han har aldrig varit snabb och han är redan 37. Han skulle vara en tillgång i staben snarare än i truppen. Bajcetic är en jättetalang som bara kommer att bli bättre, men har är fortfarande oerfaren och har mycket att lära.
Försvaret då? Ja van Dijk har förmodligen nått sin formtopp, men är fortfarande en bra ledare för försvaret om han får den hjälp av mittfältet som de behöver. Konate kommer bara att bli bättre men Gomez fungerar bättre som innerback och Matip har sett sina bästa dagar – han är en av lagets bästa dribblers och bäst på att flytta boll från försvaret upp på motståndarens planhalva, men han har tappat en hel del sedan förra säsongen och är inte heller han särskilt ung längre. Vårt anfall ser bra ut, men de måste lära känna varandra bättre. En av orsakerna till vår framgång var att alla spelare (inte bara i anfallet) visste precis var de hade varandra och just nu är laget fullt med ”nya” spelare som måste fasas in i systemet. Till nästa säsong kommer vi förhoppningsvis ha ett snabbare och yngre mittfält och ett anfall där spelare vet precis vad de kan vänta sig av varandra. Jag ser fram mot det, den här säsongen är förlorad – men förhoppningsvis kommer vi att klara fjärdeplatsen, det är bara att vänta och se.